Medeltidens trädgårdar och Historiska trädgården i Vinterviken
På medeltiden använde man det fornsvenska ordet ”garder” för inhägnat område. Därav ordet trädgård för inhägnade fruktträd. Man hade också kålgårdar, lökgårdar, lustgårdar, kryddsängar och örtagårdar. Det finns ännu inte någon utgrävd medeltida trädgård i Stockholm, som ger en tydlig bild av hur de såg ut, men det finns skriftliga källor, i form av landskapslagar och tänkeböcker som ger vägledning. Den här lilla trädgården i Vinterviken är anlagd för att illustrera hur en örtagård skulle kunna ha sett ut i Stockholm på medeltiden: Runt trädgården ett flätat pilstaket för att hålla borta bökande grisar och tjuvar. I trädgården läke- och kryddväxter och en gräsbänk för vila och kontemplation. Vintervikens historiska trädgård anlades ursprungligen 2002, i samband med Stockholm stads 750-årsjubileum, nu pågår renoverings och komplettering med fler medeltida örter och informationstexter kring dem.
Julros
Julrosen hör till familjen ranunkelväxter. Den blommar från november till april, är perenn och 30 – 40 cm hög. Den har läderartade, vintergröna blad. Ofta endast en blomma per stjälk, men kan ibland få små knippen av två eller tre. Röda eller vita blommor. Gröngult öga med många ståndare.
Uppskattad introduktionstid i Sverige och förekomst idag. Julrosen växer vild i bergen i sydöstra Europa. Känd i Sverige sedan medeltiden. Troligtvis införd med klostren. Belagd odling 1600-tal. Det vetenskapliga namnet Helleborus är sammansatt av grekiskans ord för död och mat och berättar att växten är giftig att äta. Niger betyder svart och syftar på den svartfläckiga roten. Ett äldre svenskt namn på julrosen är svart prustrot. Prusta betyder nysa och av julrosens rot gjordes nyspulver ända in på 1900-talet.
Funktion, historiskt och idag. Julrosen innehåller flera giftiga ämnen och den användes under lång tid som medicinalväxt. Den svarta rotstocken innehåller ämnen som påverkar hjärta och centrala nervsystemet (4). Roten maldes till ett pulver som stimulerade nysningar. Nysningar ansågs rena huvudet. Julrosen användes således för att försöka bota psykisk sjukdom. Julrosen var inte ofarlig att använda – en dansk läkare, Henrik Smid, skrev 1534 att den användes ”med stor fare, sorg og angst”(3). Den användes också för att framkalla abort, mot inälvsmask, som insektsmedel, som varggift, och för att döda möss och sorkar. Julrosen har även använts som hallucinogen drog för att komma i trans vid religiösa ceremonier.
Inom folktron var den en växt som kunde mota bort onda väsen. Hängdes den upp i ladugårdsdörren skyddades djuren. I Selma Lagerlöfs novell ”Legenden om julrosorna” berättar hon om julrosens magiska egenskaper.
Växtmiljö: Trivs bäst i lätt, vandrande halvskugga. Den vill ha kalkrik och näringsrik jord. Anses ofta svårodlad och tycker inte om att flyttas när den väl etablerats. Bra grannar är hasselört, sippor och vivor.
Doft: Roten är nysframkallande. Det finns också en art som kallas just stor doftjulros, som luktar gott, men ingen speciell doft hos vanlig julros.
Giftig: Ja, alla delar av växten är giftiga, stjälkarna är mycket giftiga. Invasiv: Nej
Klosterlilja/Snöklocka
Uppskattad introduktionstid i Sverige och förekomst idag. Snöklockan kommer ursprungligen från Centraleuropa, Den växer förvildad i bland annat England, Nederländerna och Danmark. Klosterliljan verkar ha odlats i den heliga klostergården som näst efter kyrkorummet var den viktigaste platsen för munkar och nunnor. Den finns än idag i stor mängd vid Vadstena kloster. Man tror därför att den har odlats av nunnorna där under medeltiden. Det påstås ha varit den heliga Birgittas väpnare i Rom, Johan Päterson, som tog med växten till hennes kloster i Vadstena. På Vreta klosterförenings hemsida kan man läsa följande: ”Den gräsbevuxna innergård som omramades av korsgången, kallades klostergården. Den var mitt inne i klausuren (nunnors eller munkars avskilda klosterdel). Efter förebilder från antiken byggdes korsgången som en pelarhall ut mot klostergården. För cistercienserna var klostergården något av ett paradis, en lustgård, och här var det lämpligt att meditera över Gud och hans gåvor. Ibland fick några enkla ängsblommor växa i denna gräsgröna oas, likaså kan klosterliljor och madonnaliljor ha funnits här.
Funktion, historiskt och idag. Ingen känd medicinalväxt. Odlas för sin skönhet och tidiga blomning.
Doft: Svagt doftande (6).
Härdighet: Härdig till Mellansverige
Giftig: Växten, speciellt löken, innehåller ämnen som har irriterande egenskaper. Inga allvarliga förgiftningar kända hos människa. Att smaka en liten mängd kan betraktas som ofarligt(4).
Invasiv: Kan föröka sig mycket vid lämpliga växtbetingelser.
Växtmiljö Kan sås inomhus i maj. Täck med ett tunt lager grus, eller perlit. Om groning inte inträffar inom en månad kan man ställa den i kylskåp en månad. Därefter utomhus i skuggigt läge. Kan också höstsås utomhus i sept. – nov. Lökarna planteras tidigt, helst redan i slutet av augusti eller början av september. Vill ha djup, fuktig mylla. Tycker om att växa under buskar och träd och i gräs. Trivs med andra fuktighetsälskande växter, som kommer igång sent. Bra att täcka med lite löv.
Hasselört
Uppskattad introduktionstid i Sverige
Hasselörten härstammar från södra Europa och Sibirien, där den förekommer vild som undervegetation i skogsmiljöer. Funktion, historiskt och idag
Den användes redan under medeltiden som kräk- och laxeringsmedel och länge på apoteken, tills mer effektiva medel kom fram. Hasselörtens vetenskapliga namn tros komma från det grekiska ordet ”ase” som betyder illamående, och förklaras av örtens skarpa smak, som framkallar kväljningar. I hasselörten finns eterolja, som innehåller asaron. Ett av örtens folkliga franska namn är herbe de cabaret, krogört, en påminnelse om att den en gång användes som kräkmedel av drinkare som ville tömma magen och förjaga ruset. Använda växtdelar är blad och jordstam. På en hemsida om alternativmedicin (3) anges att hasselörten är ”upphostningsbefordrande, retande på nässlemhinnan, framkallar nysning. Laxerande, kräkningsframkallande.” samt att den använts vid bronkit.
Ur hasselört kan man utvinna ett mycket vackert äppelgrönt färgämne för ylletyger. Hasselörten är en bra marktäckare i skuggiga lägen.
Växtmiljö: Växer gärna under träd, bland annat hassel. Vill ha en porös mullrik jord, Den går att föröka med frö, men då måste fröna vara färska; gamla torra frön gror inte. Härdighet: C, Halvhärdig.
Doftande: Hela växten avsöndrar en stark lukt av terpentin eller kamfer och sticker i näsan. Smaken är skarp, pepparaktig.
Giftig: Ja, örten innehåller en flyktig olja, som är giftig. Växten förlorar delvis sin giftighet när den torkas!
Invasiv: Nej
Luktviol
Luktviolen är en perenn, odlad, men ibland förvildad ört, som tillhör familjen Violväxter. Blomningen är tidig, april – maj och höjden 5 – 10 cm. Breder ut sig i marktäckande tuvor. Kort rotstam med 20 cm ovanjordiska utlöpare som slår rot. Mörkgröna, rätt stora, hjärt- eller njurformade blad. Blomskaften bär en ensam mörkt blåviolett blomma med två uppåtriktade kronblad och tre nedåtriktade samt bakåtriktad sporre med nektar.
Uppskattad introduktionstid i Sverige och förekomst idag (vild eller odlad?) I Sverige anses den vara inhemsk på Öland och på ett par ställen i Skåne, men den har spridit sig och förekommer i naturen i hela södra och mellersta Sverige. De vildväxande luktviolerna har mindre blommor och blad och svagare lukt än de odlade. Första fynduppgift är från medeltiden. Den svenska medeltida formen var fiol, namnet luktviol dyker upp först på 1800-talet. Funktion, historiskt och idag. Användning.
I Trotula, ett verk om kvinnomedicin som skrevs i Salerno, Italien, under 1100-talet rekommenderas violer mot ”våldsamma flöden vid menstruationen”. Ofta beskrivs violer som ”kylande” och användes för att behandla värme och torrhet (2).
1500-tals-herbalisten John Gerard menade att violsirap gjord på blommorna ”har förmåga att lindra inflammation, skrovlighet i halsen, bekväma hjärtat, dämpa värk i huvudet och orsaka sömn”. Han rekommenderade dessutom saft eller sirap för inflammerade lungor, hosta, feber och ont i halsen. Andra användningsområden för blommorna och bladen under medeltiden uppges vara vid febersjukdomar, lungproblem, epilepsi, sårtvätt och huggormsbett (5). Blommorna används också vid parfymtillverkning. Det lär behövas 100 kg blommor för att framställa 31 gram viololja (3. Doftviol odlas fortfarande som en av få parfymväxter i Grasse, Frankrike, i olivträdens skugga. Violen är en uråldrig symbol för ödmjukhet och blyghet, men också för erotisk kärlek. Luktviolen kan kanderas för garnering och färska blommor kan strös i sallad.
Växtmiljö
Sval och halvskuggig plats. Lucker, mullrik och lätt fuktig väldränerad jord. Är lättodlad även i sol om jorden hålls fuktig. Fröna sprids med myror, som matar sina ungar med fettkörtlar som finns på fröna. Doftande: Ja, Artnamnet odorata kommer av latinets odor (doft, lukt) och betyder välluktande.
Giftig: Nej, kan ätas.
Invasiv: Nej
Fläckbladig lungört
Namnet, ”Pulmonaria officinalis” kommer av latinets ”pulmo” som betyder ”lunga. Lungört hör till familjen Strävbladiga växter. Det är en perenn, hårig, 15 – 30 cm hög ört med upprätt, ogrenad stjälk och strävhåriga, vitprickiga blad. Blommorna sitter samlade i fåblommiga knippen. Den trattlika blomman är först rödaktig när den spricker upp, blir senare blå eller violett. Blommar i april – maj. Uppskattad introduktionstid i Sverige och förekomst idag
Vid en utgrävning vid Sankt Olofs brödrakonvent i Skänninge, Östergötland, hittade man fröer av den vitfläckiga lungörten, daterat till perioden 1200 – 1400. Den medeltida lungörten som odlades som läkeört var den fläckbladiga. Den Pulmonaria officinalis som omnämns i äldre svensk litteratur är Pulmonaria obscura. Första fynduppgift publicerades på 1600-talet (Nordstedt 1920). Lungört förekommer sparsamt i södra och mellersta Sverige, främst i de östra delarna. Funktion, historiskt och idag
Medicinskt: Fläcklungört har använts sedan antiken för att behandla olika typer av lungsjukdomar och är ett exempel på signaturlärans teorier. Bladen är vitfläckiga och har viss likhet med en lunga – därför ansågs den bra mot lungsjukdomar såsom heshet, hosta, förkylning, astma, bronkit och tuberkulos. Samtidigt innehåller fläcklungörten saponiner, vilka har vetenskapligt konstaterade slemlösande och lenande egenskaper. De är också antiseptiska och har använts utvärtes vid sårbehandling. Bladen innehåller dessutom tanniner, d.v.s. garvsyra, som har en sammandragande effekt som hjälper till att stoppa blödningar och användes förr bland annat mot blodiga upphostningar, t.ex. på grund av tuberkulos. Som mat: Fläckbladig lungört har använts som grönsak eftersom de färska bladen är rika på c-vitamin och mineraler och till att reda såser, soppor och stuvningar. Idag är växten dock giftklassad, se nedan. Folktro: Enligt legenden, ska Jungfru Maria, på familjens flykt från Egypten, ha spillt några droppar mjölk då hon ammade Jesus. Dropparna hamnade på en liten vacker ört med blålila blommor, som fick namnet fläcklungört.
Växtmiljö: Lätt fuktig, väldränerad och välgödslad jord. Trivs i halvskugga, passar under buskar och träd. Gillas av sniglar och rådjur och är mottaglig för mjöldagg. Dock populär för sina vackra blad.
Doft: –
Giftig? Ja, innehåller giftiga cancerframkallande ämnen, kan ge leverskador. Växten ska inte ätas (3).
Invasiv? Nej.
Hålnunneört
Hålnunneörten hör till familjen Jordröksväxter. Den är perenn, har purpurröda eller vita, upprätta klasblommor. Blomman har en sporre som är avpassad för besök av snabelförsedda bin. Bladen fingerlikt flikiga, rundade i topparna. Stammen avslutas med en ihålig knöl med rötter runt om. Fröspridningen sker med myror. Blommans höjd är 15 – 35 cm och blomningen sker i april – juni. Uppskattad introduktionstid i Sverige
Den är känd i Sverige sedan medeltiden. Användning, historiskt och idag
Hålnunneörten rekommenderades under medeltiden som botemedel mot bland annat mask och benröta. Artnamnet cava kommer av latinets cavus (ihålig) och syftar på stamknölen. Enligt gammal tro (signaturläran) var den, på grund av detta, verksam mot sjukdomar i livmodern. Rotknölarna innehåller giftiga alkaloider som verkar kramplösande och blodtryckssänkande i små doser. Växtmiljö
Hålnunneörten växer i vilt tillstånd i lundar och lövskogsbryn på frisk, näringsrik, djup och lucker mulljord, främst i södra Sverige. Den är klassad som nära hotad i Sverige. Förekommer förvildad i lövskogar, parker och klosterträdgårdar. Finns bl.a. riktigt i Dalby Hage utanför Lund.
Doft: Svag doft.
Giftig: Inga kända förgiftningsfall (2).
Invasiv: Nej
Ramslök
Ramslök tillhör familjen Lökväxter. Den har stjärnlikt öppna, snövita blommor och många blommor i varje blomställning. Blomman sitter i toppen på den kala, bladlösa stjälken. Den har, till skillnad från gräslöken, stora breda blad. Växten är 15-45 cm hög och blommar i maj – juni. Den är ganska sällsynt, men trivs den kan den förekomma i stora bestånd som täcker marken på våren. Ramslök skördas som primör på våren och försommaren.
Uppskattad introduktionstid i Sverige och förekomst idag (vild eller odlad). Finns upptagen som trolig medeltida förekomst i källa (1). Enligt Svenska örtsällskapet är ”första publicerade svenska uppgift om ramslök i Rudbecks Hortus Botanicus från 1685 under namnet björnvitlök. Första fyndupppgift är från Gotland och publicerades år 1741, men arten är känd sedan medeltiden (Nordstedt 1920)”, (3). Ramslöken är flerårig, ibland perenn.
Funktion, historiskt och idag. I gammal medeltidstext, citerad i (1)föreslogs ramslök som läkeväxt ”mot fallandesot..tag också ranis” och ”stek på glöd (och ät) i tre dagar det botar bra”. Ramslöken kan nästan kväva annan växtlighet, där den trivs. Förr odlade man den runt humleodlingar för att hålla ogräset borta. Idag är ramslöken en populär vårprimör, i t.ex. sallad, wok, marinad eller i pesto. Hela växten kan användas – den avlånga löken, bladen och blomstjälkar med outslagna knoppar. Den har en fin, mild vitlöksmak.
Odlingsmiljö. Förekommer vild på skuggiga, fuktiga och näringsrika mulljordar, framför allt i lövskog. Trivs i halvskugga och på kalkrik jord. Förökas med frö och lökar. Förkultiveras i januari–maj eller september–november. Om man vill så frön ska de tas från befintliga plantor ska fröna sås färska i juli.
Doft. Stark doft som påminner om vitlök.
Giftig? Nej.
Invasiv? Nej, men vid gynnsamma förhållanden kan den sprida sig över stora områden
Löktrav
Löktrav hör till familjen korsblommiga växter. Den är en 2-årig vildväxande 40 – 100 cm hög ört, som har vita blommor i små klasar, en per stjälk. Blommar i maj – juni. Bladen är hjärtlika, grovnaggade, tunna och glänsande. Uppskattad introduktionstid i Sverige och förekomst idag
Löktraven härstammar från Europa och norra Skandinavien. Arkeologiska fynd finns från stenåldern och tyder på att människor i Europa har använt löktrav i matlagning och naturmedicin ända sedan dess. Första arkeologiska fynd i Stockholm är från 1600-talet (8).
Funktion, historiskt och idag. I texter från sjutton- och artonhundratalet beskrivs hur löktrav använts medicinskt.
Det är först i modern tid som den börjat betraktas som ett ogräs och som den samtidigt är ganska nyupptäckt som smaksättare i köket. Löktrav fungerar som värdväxt åt larver av aurorafjäril, kålfjäril och rapsfjäril (7). Den är alltså en konkurrent till kålodlare. Medicinskt bruk: Växten sägs vara antiinflammatorisk, antiseptisk, smärtstillande, slemlösande, har antibakteriella egenskaper och stimulerar blodcirkulationen. Har under medeltiden använts mot förkylningar, matsmältning, mot klåda från insektsbett och eksem. Sades också lindra reumatisk värk och gikt Bladen användes för sårvård och applicerades som förband för svårläkta sår. Matlagning: Löktrav kallas idag ”ett ogräs för finsmakare”. De hjärtformade bladen närmast marken har en starkare lukt av vitlök än de nässellika blad som sitter på stammen högre upp, men båda bladtyperna kan användas i matlagning. Roten smakar lite som rädisa eller en mild variant av pepparrot. Man kan t.ex. mixa ner blad i soppa, lägga dem i sallad eller göra pesto. För att lösa ut den delikata vitlökssmaken på bästa sätt krävs fett och tid. Fint skurna och nedrörda i rumsvarmt vispat smör eller som bas i en mortlad pesto med sötmandel och parmesanost blir löktravens blad en ren delikatess. Man lan göra en salladsdressing på kallpressad rapsolja och schalottenlök (4). Växtmiljö: Halvskuggig, frisk, näringsrik mullmark. Den trivs under träd och buskar och i trädgårdar och är allmän i södra och mellersta Sverige.
Doft: Lökdoftande
Giftig? Nej, växten är ofarlig (5)
Invasiv? Löktraven är ett välbekant ogräs för många och sprider sig lätt där den trivs. Den beskrivs i USA som en invasiv art. Dess skuggtålighet gör att den invaderar biologiskt högkvalitativ skogsmark där den kan forma täta mattor. Den producerar dessutom ämnen som stör andra växters groningsförmåga (6).
Skelört
Skelörten är en 25 – 85 cm hög, perenn ört som har gula blommor, som sitter i flocklika ställningar. Den tillhör familjen Vallmoväxter. Stjälken är glest förgrenad och ihålig, nertill med utstående hår. Bladen är 2- till 3-pariga med en ren grön kal ovansida, medan undersidan är blågrön och glest hårig. Fröna är 1,4 mm stora, äggrunda och sprids av myror. Blomsaften är gulorange och giftig. Blommar från maj till augusti och är perenn med stor spridningsförmåga.
Uppskattad introduktionstid i Sverige och förekomst idag
Skelörten anses ha odlats i det medeltida Sverige av klostren, som medicinalväxt.
Funktion, historiskt och idag
Sägs traditionellt ha en stimulerande, sömngivande, urindrivande och blodrenande verkan. Men, den är inte ofarlig att använda då den innehåller 15 alkaloider. Skelörten har inom modern medicin konstaterats ha en kramplösande verkan på glatt muskulatur, särskilt på gallvägarna, men även i mag-tarmkanalen. Försök med skelört för behandling av migrän har visat sig ge symptomlindring. För utvärtes bruk används den som bot mot vårtor. Växtmiljö (jordmån, sol/skugga, torrt/fuktigt)
Trivs i vägkanter och både på grus och näringsrik mark. Kan t.ex. växa på gårdar, byar, stenmurar, kyrkogårdar och myrstackar. Trivs i sol- till halvskugga.
Härdighet: 5
Doftande: Nej
Giftig?: Stjälken innehåller en gulorange, mjölkaktig vätska som är mycket giftig. En gammal ”häxört”. Även fröna är giftiga.
Invasiv: Självsår sig lätt, sprids med myror och andra insekter, som äter fröna. Betraktas ofta som ett envist ogräs, dock lätt att dra upp.
Opiumvallmo
Opiumvallmo tillhör familjen vallmoväxter och är ettårig, men frösår sig lätt till nästa år. Artepitetet somniferum betyder ”sömnbringande” på latin. Växten, som är 30 – 80 cm hög, kan ha upp till en decimeter breda blommor, en på varje stjälk. Blomning sker i juni – juli och blommans färg varierar från vitt, rosa, violett till rött eller purpur. Kronbladen har vanligtvis en svart fläck vid basen. Frukten blir en stor, klotrund, kal kapsel med åtta till tolv märkesstrålar. Fröna är njurformade, vita, blåaktiga eller svarta. Stjälken är upprätt och har strödda, halvt stjälkomfattande, djupt parflikiga blad som är blågröna och nästan kålliknande.
Uppskattad introduktionstid i Sverige och förekomst idag
Opiumvallmo är en kulturväxt som kan påträffas förvildad på väldränerad grusmark, skräpmark, vägkanter och i ödeträdgårdar. Arten har varit känd sedan urminnes tider och bruket av opium började troligen på forntiden i Mesopotamiens sumeriska kultur, östra Medelhavsområdet. De första jägare och samlare som vandrade in i Skandinavien förde med sig växten. Funktion, historiskt och idag
Enligt romersk mytologi skapade naturguiden Ceres vallmoblomman då hon sörjde förlusten av sin dotter Proserpina, som blivit henne frånrövad av Pluton, för att söka lindring och glömska för sin sorg. Morpheus (Somnus), sömnens gud, framställdes också alltid omgiven av vallmo. Under medeltiden avvändes sällan rent opium, utan s.k. teriak, som är en tinktur bestående av ett 70-tal ingredienser, bl.a. opium, sjölök, lakrits, långpeppar, kanel, kardemumma, myrra, saffran och ingefära. Teriak användes som universalmedicin mot allehanda krämpor (5). Opiumvallmo har än idag stor kommersiell betydelse inom den internationella droghandeln. Används för framställning av opium och heroin, som är narkotikaklassade. Opioider såsom morfin och fentanyl är vanliga läkemedel som används för nedsövning och smärtbehandling inom intensivvården. Förutom mogna vallmofröer som är näringsrika och används i matlagning och i bröd, ska inga andra växtdelar av vallmo förtäras.
Doft: Blomman saknar doft
Giftighet: Enligt lawline (2) är det inte olagligt att odla opiumvallmo. Mogna frön av opiumvallmo är inte narkotikaklassade och själva opiumvallmon som blomma är inte heller narkotikaklassad. Men om opiumvallmon odlas för att producera opium och i förlängningen heroin, så kan det bli aktuellt med narkotikabrott. (NSL 1 § första stycket 2 p.). Detta eftersom opium och heroin är narkotikaklassat.
Invasiv?: Nej.
Växtmiljö: Lättodlad. Fröna skakas ut vid kraftig vind eller sprids av människan om frökapslarna skördas. Uppskattas av alla humlor och bin. Frön från opiumvallmo odlas i såjord inomhus, eller direkt på friland i april-maj.
Trädgårdsiris
Trädgårdsiris är en perenn växt, som hör till familjen Svärdsliljeväxter, eller Irisgruppen. Den kallas för den skäggiga irisen därför att den har en liten mustasch i blomöppningen. Därifrån dess namn Iris, som betyder regnbåge på grekiska. Bladen är formade som svärd och är ljust blågröna. Trädgårdsirisen blir 70 – 110 cm hög och blommar i juni.
Uppskattad introduktionstid i Sverige och förekomst idag (vild eller odlad?)
Irisen har en lång historia och man har odlat den sedan 1400-talet f.Kr. och under medeltiden användes blomman som medicinalväxt. Den fanns även i Sverige på medeltiden och odlades bland annat vid klostren. Blomman lever på norra halvklotet främst i de tempererande delarna.
Funktion, historiskt och idag. I Sverige på medeltiden: I en svensk medeltida skrift om örtmedicin (1) beskriver man vad man ansåg att den gula tyska irisens rot var bra för: ”För bröstvärk: Sjud henne i vatten eller öl och drick, det hjälper. Stötes han med ättika och lägges vid lårvärk och vid sår eller böld, han drager ut var och minskar värk. Om man låter honom i det öra som är närmast värken, då duger han”.
Folktro: Irisen helgades åt Elektras dotter Iris, den daggklädda, vars uppgift det var att breda ut regnbågen bakom Zeus hustru Hera – därav namnet iris som betyder regnbåge på grekisk. Idag: Odlas kommersiellt för rotstocken. Den torkas och används inom läkemedels- och parfymindustrin. Irisen används också som tillsats i mediciner för att kamouflera andra smaker och dofter. Den färska roten är starkt laxerande (4).
Växtmiljö: Vill ha sandhaltig och väldränerad jord och kan behöva gödslas lite vid både plantering och frampå hösten. Trivs bäst med full sol men klarar sig även bra i vandrande sol.
Härdighet: Till och med zon 6. Doftande? Trädgårdsiris Iris germanica kan dofta både citron, vanilj och ros, och det är framförallt blå och violetta sorter som doftar.
Giftig? Växtsaften hos irisarterna innehåller giftiga ämnen, som smakar illa, ger irritation på slemhinnorna och kan skada mag- och tarmkanalen.
Invasiv?: Nej.
Akleja
Akleja tillhör familjen ranunkelväxter och är 30 – 80 cm hög. Den blommar i juni – juli med blå, violetta, rosa eller vita blommor. Den har fem kronblad med krökt sporre, som liknats vid 5 duvor. Den ger endast fem småfrukter (fröhus), som sitter i en enkel krets. Örten igenkännes dessutom på sina dubbelt trefingrade rosettblad. Kortlivad som perenn men självsår sig rikligt, lätt att föröka.
Uppskattad introduktionstid i Sverige
Aklejan har odlats mycket länge, kanske redan innan kristendomen kom. Det sägs att blomman i folktron var helgad åt den nordiska fruktbarhetsgudinnan Freja och älvorna. 1100-talets abbedissa och helgon Hildegard av Bingen nämnde akleja i sin bok ”Physica”.
Funktion, historiskt och idag
Aklejan är en av de örter som hörde samman med Jungfru Maria, har av allmogen kallats Vår Frus handskar. Finns ofta symboliskt på medeltida konstverk, som påminnelse om den Heliga Andens nådegåvor. I folktron ansågs den vara bra mot sorg, nöd och gulsot. Den har använts inom folkmedicinen för utvärtes sårbehandling och ingick i sårsalvor. Dess innehåll av glykosider (blåsyra), fetter, enzymer och vitamin C, har sammandragande och antiseptisk verkan. Använda delar av växten är frö, blommor, blad och rötter. Den odlas numera endast för sin skönhet och är fortfarande aktuell inom alternativmedicinen (4)
Växtmiljö: Fuktig, dränerad jord i sol till halvskugga. Växer gärna på nygrävd jord.
Härdighet: Zon A
Doftande: Nej
Giftig?: Växten är giftig och användes främst för utvärtes behandlingar. Aklejans frön får inte användas för invärtes bruk eftersom de kan avge blåsyra. Inga kända förgiftningar (3).
Invasiv: Sprider sig lätt och inte så lätt att dra upp.
Humle
Slingrande, perenn växt med 3 – 7 m långa rankor med rikt bladverk. Hanblommor 4 – 5 mm breda i månggrenig klase. Honblommor i kottelik samling med breda hinnaktiga stödblad, täckta med gula körtlar. Kotten kan bli över 2 cm bred under blomningen och 5 cmi fruktstadiet. Frukt enfröig nöt. Blommorna är enkönade och utvecklas utan befruktning till humlekottar och det är dessa som är föremål för odling. Blommar i juli – augusti och är härdig till zon 5.
Uppskattad introduktionstid i Sverige och förekomst idag (vild eller odlad?)
Fanns redan i Sverige åren 8000 – 6000 f.Kr. (1).
Funktion, historiskt och idag
Humle användes – och gör fortfarande för att brygga öl. Humlens främsta funktion var som ölkrydda och konserveringsmedel. Det är bara honkottarna som skördas. Ölen var viktig på medeltiden, den salta maten gjorde att människorna blev törstiga och öl maskerade även skämd mat. Humle var lagstadgad att odlas vid varje bondgård från och med 1440-talet. Man måste odla 40 stänger per gård, och utvidgades senare till 100 stänger per gård. Lagen upphörde att gälla först 1860. Humle användes också som läkeört. Vid lagring av humle bildas en alkohol som har en stark sövande verkan. Därför lade man förr torkade humlekottar i kudden vid sömnsvårigheter. Ämnen i humle har också en bakteriehämmande och svampdödande verkan. De skall även främja aptiten och matsmältningen, amning och lindra blåsbesvär, mot astma, variga ögon, gulsot, vätskeansamling och mjältsjukdomar. I en skrift från medeltiden om örtmedicin står följande om humle: ”För svår andedräkt. Tag humlespiror och sjud dom i öl eller vin, med honung eller socker, det hjälper” (2). Inom jordbruk och hantverk har humleplantan också använts till snören, rep och textilier. ”Humleplockerskesjukan” var ett fenomen bland dem som skördade humlen, vilka oftast var kvinnor. De klagade över huvudvärk, illamående, yrsel samt menstruationsstörningar. Detta orsakas av fytoöstrogener som finns i humle, vilka har liknande effekter som östrogen (3)
Växtmiljö: Trivs bäst i soligt läge med fuktig jord.
Doft: Ja,
Giftig: Nej,
Invasiv: Kan sprida sig bra i rätt miljö. Har långa rötter som lätt nästlar sig in i andra växters rötter. Bra att skapa barriär mot dem.
Vejde
Vejde är en växt som tillhör familjen korsblommiga växter. Den är 1 – 2 – årig och blommar i juni – juli med gula blommor i täta gula klasar. Hängande skidor. Blad och stjälk i blågrön färg.
Uppskattad introduktionstid i Sverige och förekomst idag
Örten, och då främst bladen, innehåller samma blå färgämne som indigo, fast i lägre koncentration, och används inom växtfärgning. Den odlades i stor skala i Frankrike och Tyskland, särskilt i Thüringen. Redan under 1200-talet odlades vejde allmänt. Men vejdeindustrin konkurrerades ut av den importerade indigon på 1500-talet. Vejde förekommer vilt i Asien och Europa på havsstränder, utefter vägkanter och på ruderatmarker. Växten förekommer också vild i Sverige om än sällsynt; utmed östersjökusten samt på Öland och Gotland.
Funktion, historiskt och idag
Redan i det vikingatida Sverige finns exempel från Birka på att vejde använts för gröna och blå färger, och i Sverige var det vejdefärgämnet som först gav den svenska flaggan dess färg och även karolinernas blå uniformer. Det har också använts som färgpigment i lacker inom måleri. Den engelske botanisten och astrologen beskrev på 1600-talet att salva av vejden ”är utmärkts god för vattniga sår, surt och retligt humör, den svalkar inflammationer, ros och stoppar blödning på vilken kroppsdel som helst”. Rötterna användes i traditionell kinesisk medicin till att sänka feber. Studier visar på antivirala och antiinflammatoriska egenskaper. Idag har vejden fått en viss renässans som textil- och garnfärg i privat bruk. och växten odlas ännu idag som foderväxt i Ryssland. I Tyskland odlas den på försök som ett giftfritt träimpregneringsmedel. I Storbritannien ökar odlingen i syfte att utvinna ett biologiskt nedbrytbart färgämne till bläckstråleskrivare. Vejde innehåller också ämnen som är aktiva mot cancer. Halterna av glukobrassicin i plantan kan vara 20 gånger högre än i broccoli och i unga blad kan halterna vara upp till 65 gånger högre!
Odlingsmiljö Trivs på stenig, grusig mark; havsstrandvallar, vägkanter, stenbrott, skräpmark.
Doft: ?
Giftig?: Vejdens blad är ätliga. Fröna är oljerika.
Invasiv: Troligtvis inte, eftersom den är sällsynt som vild
Bockhornsklöver
Den ettåriga växten bockhornsklöver, även kallad grekiskt hö, tillhör familjen ärtväxter. Trefingrade blad och fröskidor som liknar hornen på en getabock. Växten blir 30 – 50 cm hög och blommar i juni – juli.
Uppskattad introduktionstid i Sverige och förekomst idag (vild eller odlad)
Gammal kulturväxt sedan före medeltiden. De äldsta fynden kommer från Irak och är daterade till omkring 4000 år f.Kr. I Tutanchamons grav, från omkring år 1300 f.Kr., har man hittat bockhornsklöverfrön. Bockhornsklöver växer vild från östra medelhavsområdet till Kina. Växten odlas sällan i Sverige, men kan ha odlats i svenska klosterträdgårdar som grönsak på medeltiden (4).
Funktion, historiskt och idag
I äldsta kinesiska örtböcker omnämns fröna som medel mot impotens och i egyptiska papyrus som blodrenande medel och för att öka mjölkproduktionen hos ammande kvinnor. Under medeltiden började den odlas norr om Alperna och i klosterträdgårdar. Det var framför allt växtens frön som ansågs ha mycket läkande kraft och användes mot feber, sår, bröst- och leversjukdomar, inflammationer samt som laxermedel och som hostmedicin. Bockhornsklöver används också p.g.a. sin starkt aromatiska doft som smaksättare i ett flertal asiatiska maträtter. Fröna, som är rika på proteiner och mineraler, används både malda och hela. Malda ingår de i kryddblandningen curry. Groddarna kan användas som grönsak.
Odlingsmiljö: Man kan odla groddar såväl som skott hemma i köket. Konsistens är lite grövre än andra groddar och har kryddig smak som påminner curry. Om grodden får chansen att rota sig fast kallas den för skott. När skotten får stå i solljus och får vatten har de möjlighet att utveckla gröna bland.
Doft: Örten har en kraftig aromatisk doft.
Giftighet: Under 2011 inträffade ett utbrott med över 4 000 fall i norra Tyskland där över 50 personer avled med en ovanlig variant av E. coli. Smittkällan var groddar från bockhornsklöverfrön importerade från Egypten. Livsmedelsverket rekommenderar att man använder pastöriserade frön för att minska risken för ehec och salmonella.
Invasiv: Nej.
Salvia
Salvia tillhör familjen Kransblommiga. Latinska ordet Salvus betyder frisk, sund, räddad. Salvare betyder bota. Kryddsalvia är en kryddört som har gröna blad året om och blir 20 – 50 cm hög. Den blommar med lila blommor i juni – juli. De sammetslena, grågröna och aromatiska bladen utgör den populära kryddan än idag.
Uppskattad introduktionstid i Sverige och förekomst idag
De gamla araberna, grekerna och romarna uppskattade salvian mycket för dess medicinska egenskaper. Sumererna odlade och använde den för över 6000 år sedan. De präntade ned sin kunskap om salvia på fuktiga lertavlor, som de lät torka i solen. Egyptierna tecknade hieroglyfer om salvia. Kryddväxten finns i Sverige också sedan lång tid tillbaka och var en av de 90 medicin- och kryddörterna som Karl den Store på 800-talet bestämde skulle odlas i hela hans rike (6).
Funktion, historiskt och idag
”Det är salvians önskan att göra människan odödlig” står det i en senmedeltida avhandling, enligt Medeltidsmuseet (1). Salvian var ett universalmedel mot sjukdomar., både utvärtes och invärtes. Den ansågs till och med kunna hjälpa upp dåligt minne och återställa grånat hår. ”Dricks hon med vin duger hon för gammal hosta, sidovärk och styng” (= stick) säger en 1500-talskälla (2). ”Gnid händerna med färska salviablad och de förblir hela och rena,” är ett annat gammalt råd. Från bladen, och möjligen även från blommorna, kan eterisk olja, salviaessens, utvinnas med ångdestillering. Oljan innehåller framför allt thujon, cineol och kamfer. Dessa ämnen är bakterie- och svampdödande och verkar sammandragande. Ska också ha använts mot tandköttsinflammation, diarré, astma diabetes, huvudvärk och nervosistet (6). Idag uppskattad krydda för smaksättning, särskilt bra till feta rätter.
Växtmiljö: Salvian vill ha väldränerad, kalkhaltig jord. Växer inte bra på styv lera.
Härdighet: Salvian är perenn i södra Sverige och ettårig i norr.
Doft: Både blommor och blad har en aromatisk, god doft.
Giftig? Nej
Invasiv? Nej
Åkervädd
Åkervädden är skir perenn och tillhör familjen väddväxter. Den förekommer rätt allmänt i södra och mellersta delarna av Sverige. Blommorna är ljust violetta på höga stjälkar och har en 3 – 4 cm bred korg. De övre bladen sitter i par och har tydliga flikar. Åkervädden blir 30 – 80 cm hög och blommar i juni – augusti. Den liknar ängsvädd men ängsvädden blommar mer mot hösten.
Uppskattad introduktionstid i Sverige och förekomst idag (vild eller odlad?)
Åkervädden är en vild växt som funnits länge i Sverige och övriga Norden. Den tros ha kommit till Finland med svedjebruket och sedan spritt sig till lämpliga områden i närheten (3).
Funktion, historiskt och idag
Åkervädden innehåller både garvsyror och glykosider, och har under medeltiden, liksom andra väddväxter använts som läkemedel mot hudåkommor som skabb och bölder och inom folkmedicinen mot sjukdomar som syfilis och pest. Lag av roten som kokats i vin sades också verka mot mjäll, så den hade rätt stort användningsområde. Åkervädden är viktig för många insekters polleninsamling, bland annat för väddsandbiet och många fjärilsarter.
Växtmiljö: Vanlig på torr-frisk, gärna sandig mark, på betesmarker, bryn vägkanter och snår. Trivs bäst på varm och solig plats i väldränerad jord. Passar bra i blandade rabatter. Fin som snittblomma,
Härdighet: Växer vilt i södra och mellersta Sverige
Doftande? Nej
Giftig? Inte upptagen som giftig hos Giftinformationscentralen.
Invasiv? Nej
Röllika
Röllika hör till familjen Korgblommiga. Det är en vildväxande, 15 – 60 cm hög ört med klasar av små vita, ibland rosa, blommor på ett skaft som grenar sig i toppen. Bladen är upprepat parflikiga, lansettlika, glest sittande på en seg stjälk. Blommar juni – oktober. Betraktas idag ofta som ogräs.
Uppskattad introduktionstid i Sverige och förekomst idag
Redan för 4000 år sedan kände man i Kina till den som en värdefull läkeört. Har funnits sedan länge i Sverige.
Funktion, historiskt och idag
Rölleka har traditionellt använts mot kramper, vid sårbehandling och mot infektioner. Växten innehåller eteriska oljor och ett bitterämne, akillein. Som läkeväxt ansågs den enligt de svenska läkeböckerna även vara urindrivande (1). Har även använts som brännvinskrydda och till ölbrygd och te. Röllikan ger ingen nektar, men pollineras ändå av insekter, som besöker blommorna för frömjölets skull. Röllikan är värdväxt för många insekter.
Växtmiljö: Vanlig på öppen, torr mark – frisk, sand- eller humusrik mark.
Härdighet: A
Doft: Stark, kryddig doft.
Giftig: Växten innehåller ämnen som bl.a. har irriterande egenskaper. Förgiftningar genom förtäring av själva växten är inte kända. Att smaka en liten mängd kan betraktas som ofarligt (5).
Invasiv: Sprider sig lätt i rabatter och inuti perenner.
Apotekarros
Apotekarrosen tillhör familjen Rosväxter. Det är en perenn buske som är 100 – 150 cm hög. Den har avlånga blad med hjärtformad bas. Blommorna är stora, karbamidröda och halvfyllda. Busken skapar ett stort antal skott. Blommar i juni – juli.
Uppskattad introduktionstid i Sverige
Apotekarrosen beskrevs första gången av den romersk författaren och naturfilosofen Plinius (23 – 79 e.Kr.) (2) Den. är en av de äldsta odlade sorterna, med det finns inga skriftliga källor eller arkeobotaniska fynd som kunnat bekräfta rosodling i Sverige under medeltiden (3). Tidigaste fynd i Danmark är från 1600-talet. I Albertus Pictors kyrkomålningar och i medeltida texter förekommer ofta rosor, som liksom liljan, var symbol för Jungfru Maria.
Funktion, historiskt och idag
Apotekarrosen var viktig i Europa både för medicinskt bruk, som kristen symbolplanta för martyrer, men också som parfym, i vin, i mat och som prydnad. Rosenpreparat användes inom folkmedicinen som sammandragande och laxerande botemedel för de flesta sjukdomar – från matsmältningsbesvär till hemorrojder och blodsjukdomar (2). Den eteriska oljan i kronbladen har en antiseptisk verkan. (5). Oljan från kronbladen användes vid massage, sades stärka blodkärl och stimulera cirkulationen. Rosenvatten är renande för hyn, rosenolja en fin parfym. Rosornas kronblad kan strös på sallad och pajer och kan kanderas. (1)
Växtmiljö:
Apotekarrosen anses lättodlad. Vill ha sol till halvskugga och är inte krävande när det gäller jordmån. Växer frodigt om jorden är djup, näringsrik och helst innehåller lera och mull.
Härdighet: Zon 1 – 6
Doft: En fin rosendoft
Giftig: Nej
Invasiv: Nej
Kvanne
Kvanne är en odlad och förvildad nordisk växt, som tillhör familjen flockblomstriga. Det finns en strandvariant och en fjällvariant. De blir 50 – 100 cm höga och blommar i juli – augusti. Blommar med kloformade flockar av gulgröna blommor. Stjälken är kraftig och bladen grovt parflikiga.
Kvanne är en i grunden tvåårig till fåårig växt som dör efter blomningen. Det första året samlar den näring i sin pålrot. Under sitt andra levnadsår eller senare, blommar den och sätter frö.
Uppskattad introduktionstid i Sverige och förekomst idag
Under vikingatid och medeltid odlades kvanne i Norden i särskilda kvannegårdar. Samer, inuiter och sibiriska folkgrupper tros ha använt fjällkvanne längre än så, kanske i flera tusen år (5). När de norska vikingarna utvandrade till Färöarna, Island och Orkneyöarna förde de med sig kvanne. Där serveras ibland än idag kvannestjälkar och kvanneblad till torkad fisk och kött (2). Kvannen är en av de få odlade växter vi har, som med hjälp av klostertraditionen tagit vägen från norr till söder i stället för från söder till norr.
Funktion, historiskt och idag
Det latinska namnet Angelica vittnar om att munkarna ansåg växten vara sänd av Gud, med ärkeängeln Gabriels hjälp, och munkarna skickades att hämta denna magiska växt från norr (3). Kvanne har använts som sötningsmedel på medeltiden. På hösten innehåller rötterna mest socker och anses godast. Växten är också rik på C-vitamin och har därför varit ett viktigt näringstillskott som grönsak bland samerna och när de blandade kvanne i renmjölken ökade hållbarheten på mjölken. Om skörden slagit fel och det var ont om mjöl kunde också roten grävas upp, torkas och malas till mjöl. Hela växten har bakterie- och svampdödande egenskaper. För att undvika smitta vid besök på Jokkmokks marknad, där många människor samlas, brukade man tugga på en bit kvannerot (5). Kvanne innehåller bitterämnen, som stimulerar en högre aktivitet i matsmältningsapparaten. Den bidrar till bättre aptit, utsöndring av saliv och andra matsmältningsvätskor, mindre gasbildning mm. Därför kan kvanne användas för att behandla allt från magknip och kolik till dålig matlust och förstoppning. Kvanne innehåller också ämnen, (eteroljor, huvudsakligen phellandren) som ökar blodcirkulationen och den allmänna aktiviteten kring livmodern. Den har därför använts mot mensvärk. Vidare, har kvanne använts för att behandla hjärtproblem som kärlkramp och förmaksflimmer samt motverka högt blodtryck genom en utvidgande effekt på hjärtats kranskärl.
Växtmiljö: Ganska vanlig på våt rikare sand- och torvmark. Vill ha halvskugga.
Härdighet: Härdig i hela landet
Doft: Kvanne har en ovanligt aromatisk smak och lukt då den innehåller flera olika eteriska oljor och sockerarter
Giftig: Kvanne rekommenderas inte för den som försöker bli gravid! Starka doser kan i värsta fall orsaka missfall. I övrigt anses kvanne vara helt ofarlig för människor, men det finns vissa djur inte tål växten.
Invasiv?: Nej
Madonnalilja
Madonnaliljan, som också kallas Vita liljan, tillhör familjen liljeväxter. Blommorna är vita, trattformade och doftande, 10 – 20 cm stora. Det kan sitta mellan 5 och 20 blommor på en stängel, som blir 90 – 150 cm hög. Liljan bildar en bladrosett på hösten som övervintrar.
Uppskattad introduktionstid i Sverige
Madonnaliljan finns avbildad på krukor och fresker från den minoiska kulturen på Kreta, redan ca 1600 f. Kr (3). Till Sverige kom den på1300-talet med klostren (2).
Användning, historiskt och idag
Mest känd är Madonnaliljan som Jungfru Marias egen blomma – som bevis på hennes oskuld och renhet och den användes därför som altarprydnad under medeltiden. Den vita färgen sågs som oskuldens färg, de gula ståndarna symboliserade skönheten i Marias själ. Liljan var kvinnomedicinens blomma och kallades barnmorskans andra hand. Man gjorde salva av lökens slem, som öppnade och mjukade upp förlossningsvägarna. Av ståndarknapparna gjordes en dryck, som ansågs skynda på förlossningar (5). Löken ska gå att äta och eventuellt finnas en japansk maträtt där den serveras med vit sås (2). Madonnaliljan användes även för att göra parfym, och skönhetsmedel. Blombladen, blandade med honung, ansågs kunna ta bort rynkor.
Växtmiljö
Madonnaliljan trivs på en vindskyddad och solig/halvskuggig plats där jorden är näringsrik, kalkhaltig och fuktig men väldränerad – gärna sandig lerjord. Tillför gärna kalk. Det är bra att täcka med löv eller granris på hösten – barfrost kan skada löken
Härdighet: Zon 3 – 4.
Doft: Stark parfymdoft.
Giftig: Enligt källa 6 är den inte upptagen bland särskilt giftiga liljor. Blommans stora guloranga ståndare ger fläckar som är svårborttagna om man får deras pollen på kläder.
Invasiv: Nej
Isop
Isop är en halv meter hög, flerårig halvbuske och kryddväxt, som tillhör familjen Kransblommiga. Blommar i juli – september med mörkblå blom-ax i kransar. Mörkgröna, smala blad. Fin i perennrabatt, som låg häck eller i kryddlandet
Uppskattad introduktionstid i Sverige och förekomst idag
Växten kommer ursprungligen från Sydeuropa och Mellanöstern. På 1000 – 1300-talen omtalas den i flera medeltida örtaböcker. Troligtvis blev Isop infört i Sverige på medeltiden. I Sverige har man gjort sparsamma arkeologiska fynd av Isop i Lund från 1100 – 1200 -talet (1).
Funktion, historiskt och idag
Isop är en viktig medicinalväxt. Den har ansett välgörande vid hosta, influensa, bra mot omslag på sår och mot blåmärken. På medeltiden rekommenderas växten också som munvatten, mot inälvsmask och mot ”hård livmoder”. Användbara delar är de blommande stjälkarna, som sades underlätta matsmältning och hjälpa mot mag- och tarmsjukdomar (5). Några av huskurerna kan förklaras av ämnena tujon och fenol, som finns i Isop (3). Den förekom också i kyrkobuketten på grund av sin doft. Som matkrydda användes den i försiktiga mängder, för att balansera feta, oljiga maträtter (2). Te på örten löser slem, lindrar hosta och är bakteriedödande och har baddats på skabb och sår. (4). Isop var också en brännvinskrydda. Blommorna drar till sig bin, humlor och fjärilar.
Växtmiljö: Växer förvildad på vägrenar, grustag och skräpmark och kalkberg. Vill planteras soligt i varm, lätt, väldränerad närings- och kalkrik jord.
Härdighet: B* Övervintrar vanligtvis i väldränerat läge.
Doft: Aromatisk doft och bittersöt smak
Giftig: Inte i mindre mängder
Invasiv? Nej
Läkemalva
Perenn ört med tjock, blekgul rot. Växten är 1 – 1,5 m hög. Stora ludna, flikade blad. Blommor vitrosa med mörkt ros pistiller, De sitter i oregelbundna klasar. Växten i helfigur liknar stockrosor, men med mindre blommor.
Uppskattad introduktionstid i Sverige och förekomst idag
Läkemalvan hätstammar från trakterna kring Kaspiska havet. Läkemalva är exempel på växter, som ofta verkar ha odlats i städerna och som finns med i många örtböcker från medeltiden. Fynd av läkemalva har gjorts såväl från 1100-talts Lund, 1200-talets Nyköping och 1400-talets Nya Lödöse.
Funktion, historiskt och idag
På medeltiden användes både blad, blommor och rot av läkemalvan. Roten innehåller ett slem, som tjocknar i vatten och som kan upphettas med socker till en pasta, som lindrar brännsår. Sägs vara bra mor hosta. Hildegard av Bingen, som levde på 1100-talet, förordade läkemalvan mot katarr i andningsvägarna, torrethosta och retningar i mun och svalg (5).Te på läkemalva är bland annat slemlösande och skulle även vara verksamt mot torrhosta.(6). Läkemalvan användes också till munvatten, mot inflammationer i tandkött och svalj. Invärrtes mot bronkit, tarmbesvär och diarré. Substanser i växten är bland annat stärkelse och pektin, garvsyra och socker. Både rot, blad och blommor som soltorkades användes. Marshmallow är det engelska ordet för läkemalvan och det är från denna växts som godiset Marshmallow fått sitt namn, då dess rötter ursprungligen användes för att göra godiset (4).
Växtmiljö: Växten trivs på fuktiga ställen, vid kuster och på rudiratmark. Sällsynt vildväxande på strandängar i södra Sverige.
Härdighet: C
Doftande? Roten doftar milt.
Giftig? Läkemalva finns inte med bland giftiga växter på Giftformationscentralen. Bladoch rot är ätliga.
Invasiv? Nej
Såpnejlika
Såpnejlikan tillhör familjen Nejlikväxter. Den har rosa blommor i 3 cm breda klasar. Bladen är spetsiga med 3 tydliga parallella nerver. Växten är 30 – 70 cm hög och blommar i juli – september. Växer vilt och odlad i zon 1 – 5.
Uppskattad introduktionstid i Sverige och förekomst idag
Såpnejlikan kommer ursprungligen från Mellan- och Sydeuropa och västra Asien. Oklart när växten kom till Sverige, men i Danmark har vikingatida fynd gjorts och det antas att den kommit till Sverige vid samma tid (1). Den förekommer som reliktplanta vid flera medeltida byggnader, bland annat på kloster- och slottsruiner (1).
Funktion, historiskt och idag
Såpnejlikan har en lång och omfattande historia som välanvänd växt i svenska hushåll. Den har använts både i medicinska syften och som såpa och tvättmedel, vilket också är anledningen till att den fått det namn den idag har. Hela växten är användbar, dvs. blommor, blad, rötter och stam. Medicinsk användning: Växten har historiskt ansetts ha flera läkande egenskaper, bland annat mot gikt och gulsot. Roten är bitter och ska, enligt de gamla grekerna, vara urin- och tarmdrivande och bra mot leversjukdomar. Idag används den i kurer mot acne (3).
Praktisk användning: Växten innehåller fettlösande ämnen som löddrar tillsammans med vatten. Högst koncentration av de fettlösande ämnena finns i roten. Den löddrande vätskan går sedan att tvätta i, använda som schampo och tvål eller som allmänt rengöringsmedel. Den har också använts för att tvätta ull och tyger före färgning.
Växtmiljö
Den trivs i de flesta jordar, gärna i något lerhaltiga. Sol/halvskugga är bra lägen.
Härdighet: Upp till zon 8.
Doft: Blommorna doftar sött på kvällarna och gillas av pollonisatörer.
Invasiv?: Såpnejlika kan breda ut sig ordentligt via underjordiska utlöpare.
Giftig?: Växten innehåller ämnen som har irriterande egenskaper. Symtom: Kan ge sveda i mun och svalg samt magbesvär (t.ex. ont i magen, illamående, kräkningar och diarré) (4).
Ålandsrot
Namnet har inget med Åland att göra utan tros vara en förvanskning av det internationella namnet alant. Ålandsrot tillhör familjen korgblommiga växter. Den växer vilt i södra Europa, men inte i Sverige. Det är en flerårig, hårig ört som kan bli upp till 4 meter hög. Rotstocken är stor, grenig och knölformad. Bladen är stora och tandade, på ovansidan glest korthåriga och på undersidan gråludna. De nedre bladen är elliptiska och skaftade, de på stjälken är mer hjärtformade med kort nedlöpande bas. Blommorna, som påminner om små solrosor, sitter i stora korgar. Ålandsrot blommar i juli – augusti. Den älskas av fjärilar, särskilt amiralfjärilar.
Uppskattad introduktionstid i Sverige och förekomst idag
Från trädgårdar i Uppåkra med omnejd i Skåne finns fynd före medeltiden av romerska influenser i trädgårdarna, bl.a. har man hittat spår av Ålandsrot (1).
Funktion, historiskt och idag
Ålandsrot är en av de äldsta läkeväxterna. De gamla grekerna ordinerade den mot hosta, luftrörskatarr, väderspänning, urineringsbesvär, och den ansågs också bra vid aptitlöshet. Den har använts för att befria barn från spring – och rundmask, då den innehåller det bittra ämnet helenin, som har maskdrivande verkan. Växten innehåller en flyktig olja som finns i jordstammen. Man har tagit upp jordstammen skurit den i bitar som fått torka i solen. Ålandsroten började också under medeltiden att användas mot astma, kikhosta, menstruationsstörningar och gallsten. Det vanligaste sättet att bruka ålandsroten som husmedicin var att tugga den och svälja ner saliven. Roten kan också ätas kanderad, något som sägs ge behaglig andedräkt. Inom folktron: För den kärlekskranke fanns rådet att torka frön och blommor av ålandsrot, verbena och mistel och sedan stöta alltsammans fint och servera det hela i vin. Det skulle vara en mycket verksam kärleksdryck. I modern tid: Roten består till nära 45 % av kolhydraten inulin, från vilket man industriellt kan framställa fruktos, en sockerart som tolereras av diabetiker. För att människan ska kunna tillgodogöra sig inulinet direkt från roten, måste den kokas först. Sin största användning har ålandsroten haft inom veterinärmedicinen mot skabb samt vid bröst-och magproblem hos kor, hästar och får.
Växtmiljö: Den är en solälskare och vill ha djupt bearbetad, god, gärna lerhaltig jord. Den trivs även i kalla lägen.
Härdighet: A
Doft: Roten luktar banan. Krossar man bladen framträder en mild, balsamisk doft.
Giftig? Inte upptagen som giftig av Giftinformationscentralen.
Invasiv: Nej
Cikoria
En 40 – 80 cm hög, 1 – 2-årig ört i familjen korgblommiga växter. Blommar med ljusblå blommor i juli – september. I Skåne även dialektalt kallad blåbinkegräs och blåblinka. Har även historiskt kallats järnört och haft samma namn som ringblomma. Stjälken är kantig, ihålig, styv, sträv, gles, och grågrön, med kala, utspärrade grenar och matt grönska. Blommar med himmelsblå, stora korgar när solen skiner. Växten har en lodrät, förgrenad rotstock, som nedåt övergår i en kraftig pålrot.
Uppskattad introduktionstid i Sverige och förekomst idag (vild eller odlad?)
Känd sedan Vikingatiden i Sverige. Växer också vilt.
Funktion, historiskt och idag
Enligt källa 3 var läkaren och apotekaren Hildegard av Bingen (1098 – 1179) den första som intresserade sig för växten inom klostervärlden. Hon rekommenderade den som medel mot heshet och för bra matsmältning. Under medeltiden angavs den också som medel mot gikt. En vetenskapligt erkänd användning av cikorians blad och rötter är som ett bittert stimulerande medel vid väderspänning, mag- och matsmältningsbesvär, aptitlöshet och nedsatt gallflöde. Den ska också vara urindrivande (6). I matlagning har den använts i sallad och som kaffesurrogat. Cikoriakaffe tillverkas av cikoriaväxtens rötter, som tvättas, torkas, hackas i bitar, rostas och finmals till pulver. Man kan så cikoriafrön på våren, gräva upp rötter på hösten och driva upp mjälla endiver till jul (5). Cikoria används även i samband med ekologisk odling, som vallväxt.
Växtmiljö: Vill ha torr, kalkrik växtplats. Inte så lättodlad. Trivs i vägkanter, på mager och kalkrik jord. Har en kraftig pålrot som tar djup. Om en del av roten avskiljs från resten av roten, bildas lätt knoppar som växer ut till nya blomskott. Genom detta har växten stora möjligheter att spridas vegetativt.
Doftande: Nej, ingen specifik doft.
Giftig: Nej. I sällsynta fall kan intag av ört av cikoria förorsaka allergiska hudreaktioner (3).
Invasiv: Nej, men i kalkhaltiga vägkanter som finns på Gotland, växter den i stor mängd och prakt.
Kärleksört
Kärleksörten är en perenn växt som tillhör familjen Fetbladsväxter. Den vildväxande kärleksörten har en gulvit till gulgrön blomfärg. Trädgårdsvarianten är vanligen rosaröd. Det finns många underarter och ännu fler sorter av kärleksört. De är både odlade, vilda och i form av förvildade korsningar. I trädgårdar är den rödrosa kärleksörten vanligast. Örten är ca 20 – 80 cm hög, beroende på jordmån. Den blir lägre på berg. Blomställningarna är täta, platta. Stjälken kan vara upprätt eller nedliggande. Blommorna ofta stjärnlika. Köttiga, tandade grågröna blad som kan vara rödanlupna. Växtsättet är matt-bildande. Blommar i augusti – oktober.
Uppskattad introduktionstid i Sverige och förekomst idag
Lite oklart. Första skriftliga uppgifter är från 1600-tal. Kärleksörten fanns ursprungligen bara i Europa, men har introducerats av människan på flera andra ställen. Förekommer idag både som odlad trädgårdsväxt och vildväxande – då underarten ssp. maximum.
Funktion, historiskt och idag
Bladen innehåller mycket C-vitamin och åts i sallader under medeltiden (1). Som medicinalväxt har den ansetts stärka njurarna och använts mot rödsot, som antiseptisk och blodstillande medicin. Bladen krossades och användes utvärtes för att lindra brännsår, vårtor och liktornar. Inom folktron har den haft varierande betydelse och användning. Man har trott att kärleksörten kunde skydda mot blixtnedslag om man hängde upp ett knippe i huset. Om kärleksörten plötsligt vissnade tog man det som ett tecken på att någon i familjen/ på gården skulle dö. Det är en mycket bra biblomma eftersom den blommar sent in på säsongen då flera andra blommande växter har blommat ut. Den används mycket i perennplanteringar och i stenpartirabatter. Kärleksört betraktas som en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation (3).
Växtmiljö
Kärleksörten trivs bäst i sol men klarar halvskugga. Eftersom den är en suckulent och lagrar vatten i sina tjocka blad så klarar den torrperioder bra. Bra stenparti- och rabattväxt som vill ha väldränerad, måttligt näringsrik jord på soligt och varmt läge.
Härdighet: C
Doft:Nej
Giftig:Nej
Invasiv: Nej, sprider sig långsamt även där den trivs.
Ringblomma
Ringblomman, eller ringeblomman, som den kallades på medeltiden, tillhör familjen korgblommiga växter. Den är ettårig, men fröar lätt av sig till nästa år. Bladen är strödda, lansettlika eller avlånga, blommorna är gula eller gulorange i många nyanser mot rött. Det finns både enkla och fyllda blommor. Fröna är krökta och taggiga. Ringblomman blir 20 – 50 cm hög och blommar i juli – september.
Uppskattad introduktionstid i Sverige
Ursprungligen kommer ringblomman från medelhavsområdet, men har funnits i Sverige åtminstone sedan medeltiden. Den finns beskriven i flera medeltida skrifter.
Funktion, historiskt och idag
Enligt Harpestræng (en dansk botaniker och läkare som levde på 1300-talet) användes ringblomman mot värk i bröst samt mot feberanfall. Mot eksem, matsmältningsstörningar, mjält- och leverbesvär samt utvärtes på sår. Enligt en läkebok från tidigt 1500-tal kunde den även användas mot var i buken/kroppen. Ansågs som värdefull för hyn och mot eksem. Salva bereddes av blommans olja och t.ex. svinister. Förr rekommenderades den även mot gulsot och elaka svulster och har använts som kärleksmedel. Medeltidens människor tillägnade Jungfru Maria denna växt i tron att hon bar en ringblomma på sin klädsel. Ringblomman symboliserade, liksom tusenskönan, fruktsamhet. Unga män kunde ha en amulett om halsen med ringblomsfrön som ett ”bevis” på sin potens. Ringblomman har viss desinficerande verkan och användes därför för sårtvätt och svårläkta sår. Den används än idag för beredning av uppmjukande ringblomssalva för händer och fötter (4). I matlagning ger ringblomman pikant smak och dekorativ effekt i sallader och soppor och har använts som ersättning för saffran. Den är också en bra gröngödselväxt.
Växtmiljö
Ringblomman är lättodlad, den trivs i de flesta jordar så länge det inte blir för blött eller för skuggigt. Den kan sås direkt på friland eller inomhus i kruka.
Härdighet: Ettårig
Doftande? Blomdoften är karaktäristisk och kryddstark.
Giftig: Nej
Invasiv? Nej, med självsår sig gärna till nästa år.
Malört
Karaktäristik
Malört är en perenn växt som tillhör familjen korgblommiga växter. Den har silvergrå blad och är släkt med gråbo, dragon och åbrodd. Den blommar med små gula, oansenliga blommor i klasar i juli – september. Malörten blir 30 – 90 cm hög.
Uppskattad introduktionstid i Sverige och förekomst idag
Malörten ursprung är Medelhavsområdet och Asien. Under medeltiden var den en vanlig växt i klosterträdgårdar där den användes som krydd- och medicinalväxt. Därifrån har den spridits över landet och är idag både förvildad och en uppskattad trädgårdsväxt i kombination med andra blommor i rabatter, p.g.a. sina silverfärgade blad.
Funktion, historiskt och idag
Malörten var förr en viktig medicinalväxt, bl.a. för bättre matsmältning, aptit och för mask i magen. Ströddes förr på golv eller lades i skåp som insektsmedel eller medel mot möss. Man smorde in kroppen med malört för att bli av med loppor. Man lade malört i bläcket för att mössen inte skulle gnaga på böckerna. Växten var också en kärleks- och trolldomsört. Malört innehåller bitterämnet absintinn och ingår i den förbjudna franska drycken absint. Ingår också i beska droppar. Idag används den också som stärkande och febernedsättande medel.
Växtmiljö: Tycker om kalkhaltig, näringsrik, lätt fuktig jord i varmt och soligt läge. Bitterämnena som avges till marken kan ge tillväxthämningar på andra plantor.
Härdighet: Zon I – VI
Doftande: Ja, bladen har stark, kryddig doft.
Giftig?: Ja. Hela växten. Eteriska oljor finns i hela växten, men bladen innehåller mest gift. Den är också farlig för betande djur.
Invasiv?: Nej
Järnört
Järnört/ Läkeverben är en flerårig ört som tillhör familjen verbenaväxter. Den har en fyrkantig, rostfärgad, tunn stjälk, parflikiga blad och en axlik blomställning med bleklila blommor. Det svenska namnet järnört, tros komma från stjälkens rostbruna färg. Växten blir 30 – 75 cm hög och blommar i augusti – september.
Uppskattad introduktionstid i Sverige
Under mer än 2000 år har järnörtens medicinska egenskaper varit kända. Användes förr mot mjölkbrist hos ammande kvinnor mm. I Skriften ”Medeltida örtmedicin – Recept ur en svensk handskrift från början av 1500-talet” finns den beskriven (2).
Användning/ egenskaper historiskt och idag
Under romartiden ansågs järnörten ha en gudomlig kraft. Den användes förr bland annat mot mjölkbrist hos ammande kvinnor. Enligt medeltida texter (2) hade den många olika användnings- områden, mer eller mindre trovärdiga: ”Ferrugo, järnört, sjudes hon i ättika och droppas i öron, då dövar hon värk. Dricker man henne då varder hon mans död. Blandas hon med ättika och lägges vid böld, det duger. Varder järnört smord på skrovligt huvud då varder där hår uppå…. För förgiftning, stöt järnört och drick hennes lag, eller sjud henne i öl.” Men, den ansågs också kunna bota ögonsjukdomar, hjälpa mot gulsot mm.
Läkeverbenan ingår fortfarande i växtbaserade läkemedel. Modern forskning visar att järnörten kan ha effekt för att mildra stress och oro, gulsot, inflammationer, feber och förkylning, urinvägsinfektion liksom sårskador. De svenska, växtbaserade läkemedel i vilka läkeverbena ingår, tillsammans med bland annat gullgentiania, gullviva och fläder, används mot bihåleinflammation och förkylningar. Exempel på aktiva substanser i växten är smak, doft- och färgämnena glykosider, triterpener och flavonoider. Alla delar av växten innehåller dessa ämnen. För att utvinna saften måste örten skördas tidigt, innan stjälkarna förvedats.
Växtmiljö
För att odla järnört ska frönas sås tidigt, redan i januari och krukorna placeras utomhus. Fröna gror antingen samma år eller ett år efter sådden. Den trivs i relativt näringsrik jord i soligt läge.
Härdighet: C*
Doft: ?
Giftig: Ja, om man gör dryck på den.
Invasiv: Nej
Tidlösa
Tidlösa är en flerårig löklik knölbildande växt med lilarosa blommor. Den tillhör familjen tidlöseväxter. Det är alltså ingen krokus, men den liknar höstkrokus, (Crocus speciosus). Tidlösan har 6 ståndare, medan höstkrokusen bara har tre. Den blommar föst när de gröna och glansiga bladen vissnat bort, därav tror man att namnet ”Den nakna jungfrun” kommer. Knölarna blir 6 cm långa och 4 cm breda med mörkbrunt skal. Från varje knöl kommer de bägarformade blommorna. Blomman blir 10 – 30 cm hög och blomningstiden är sent på året, i september – oktober.
Uppskattad introduktionstid i Sverige och förekomst idag
Enligt (1) fanns tidlösa som en av de örter som odlades i klosterträdgårdar på 1400-talet, i alla fall i Danmark.
Funktion, historiskt och idag
Extrakt av tidlösa användes som läkeväxt redan under antiken för att lindra giktattacker. Växten innehåller ett gift som heter kolkicin och som ibland, än idag, används mot akuta giktattacker. Detta ämne används också inom forskningen för att studera växters kromosomer eftersom giftet stör celldelningen.
Växtmiljö
Trivs under buskar och träd, som äpplen, körsbär och päron och sägs ge rikare fruktskörd. Sätts gärna lite djupare än andra lökar, eller omgivna av andra växter, då blomman behöver stöd för att inte lägga sig.
Doftande: Nej
Giftig?: Hela växten är mycket giftig och särskilt fröna. Bara några grams intag av dessa kan döda en människa. Den högsta koncentrationen av gift finns under sommaren.
Invasiv? Nej.
